När jag sålde Tjurkö – Jerker Svensson/Jerker Snickare

Mars 2019

När jag sålde fartyget Tjurkö

Tisdagen den 9 november 2010 vid halv sex tiden, när jag är på väg hem från Hudiksvall, ringer en man som presenterar sig som Leif på bred skånska. Han undrar om fartyget Tjurkö fortfarande är till salu. Ja visst svarar jag och svänger in vid Bjuråkers Kyrka, eftersom det är mörkt och snörök, för att kunna snacka mer koncentrerat. Han ringer från England och säger att han är mycket intresserad av att köpa Tjurkö. Han ska kontakta sin man i Sverige, Karl, som ska komma upp och inspektera fartyget snarast. Bra säger jag, hör bara av er så jag vet hur det blir. Jag åker hem. Senare på kvällen ringer Karl och säger, även han på bred skånska, att han tänker komma i morgon. Han tänker köra bil och undrar hur långt det kan vara? Jag föreslår att han ska ta tåget eftersom man varnat för snöoväder, han säger sig inte tänkt på det och minns inte när han åkt tåg senast. Han ska kolla tider och återkomma. Han ringer efter en kort stund och meddelar att han tar X-2000 kl 7.14 från Malmö och är framme i Hudiksvall 15.00. Båda herrarna har ett mycket högt tempo, snabba ryck. Allt verkar möjligt.” Inga problem, klart det går.” Verkar vara deras devis. Under samtalet berättar Karl att man tänker använda fartyget för att jaga pirater i Adenviken med Djibouti som hemmahamn.

Jag hämtar Karl vid tåget följande dag på Onsdagen . Det är en liten glad energisk man som kommer av tåget med en liten fyrkantig svart kabinväska. Lätt klädd i kort jacka och tunna skor. Grått hår, lite rödbrusig, väldigt jämna vita tänder i sitt muntra leende. Han var öppen och verkade trevlig. Själv har jag dunjacka och Graninge som vanligt, det är kallt. Han installerades på Statt och jag la märke till att han betalade hotellrummet kontant, med pengar han skalade från en sedelrulle han hade i fickan. Han nämnde vid något tillfälle att han bott en längre tid i USA. Sedan skjutsade jag honom till Tjurkö. Vi gjorde en snabb inspektion av fartyget och Karl ringde till Leif och sa att han var helt övertygad om att detta fartyg var idealiskt för deras behov och i ett strålande skick. ”Man kan äta middag på golvet i maskinrummet” sa han. Efter att titta lite på dokumentation, ritningar mm, gick vi till mitt kontor för att Karl ville ha tillgång till internet för att bla. visa Ocean Gards hemsida. Karl beskrev situationen med pirater i Aden viken och att det låg 48 kapade fartyg där och att det satt ca. 500 sjömän som gisslan. Han berättade också hur stora summor som betalades i lösen för dessa fartyg. Från 500 tusen till 2-3miljoner Dollar och att det naturligtvis då finns en otrolig potential för att tjäna pengar på eskortuppdrag.

Han gav mig sedan ett konkret erbjudande. Jag skulle få två miljoner kr för fartyget att betalas på två år plus 10% delägarskap i företaget Ocean Gards och dessutom 25000kr i månaden i två år i konsultarvode som jag i praktiken inte behövde göra något för, kanske svara på någon teknisk fråga då och då. Pengarna kunde betalas ut var som helst i världen. I klartext betyder det att jag skulle låna ut 2 miljoner till Karl och Company och inte få ett öre kontant.

Jag bad Karl ringa till Arne T för att pejla vad han tyckte om förslaget, samtalet slutade med att de var överens om att de hade helt olika syn på affären och för att inte förolämpa varandra var det bäst att samtalet avslutades.

Jag var naturligtvis tvungen att tänka på saken så jag skjutsade Karl till hotellet vid 19 tiden, han nämnde att han skulle ta sig en whiskey i baren, vi kom överens om att vi skulle ses till lunch nästa dag Torsdag och åkte sedan hem. Väl hemma ringde jag till Arne T för att konferera. Han var helt tydlig i sin hållning ”lita inte en sekund på de här gossarna, det ända som gäller är kontant betalning och släpp för fan inte ombord dom innan du har stålarna!”

Jag funderade fram och tillbaka och kom fram till ett eget förslag som var samma som Karls men att jag skulle ha 1 miljon kontant. Jag tyckte ju att hans förslag var frestande förstås.

Nästa morgon åkte jag och jobbade och sedan, vid lunchtid till Karl på Statt. Han satt redan i receptionen och hade sin laptop uppslagen, han var laddad och gick direkt in på affärerna. När han förstod att jag var tveksam till gårdagens förslag hade han genast ett nytt förslag han erbjöd mig 1,2 miljoner kontant för Tjurkö punkt slut, annars skulle han direkt åka till Rotterdam och köpa det fartyg han hittat där för 600000 kr och som han hade bild på i sin dator. Jag hade inte ens presenterat mitt förslag och var lite chockad över hans snabba utspel, jag tänkte efter någon minut och sa sedan ja. Då såg Karl lite förvånad ut för en sekund, han hade nog förväntat sig en budgivning. Jag förstår att Timmerling och han pratats vid och Timmerling givetvis talat om att jag var angelägen att sälja. Timmerling är ju trots allt en listig och arrogant mäklare och ville naturligtvis ha till en affär. Men jag var ju också angelägen om att affären skulle bli av och att jag inte ville trassla, 1,2 miljoner var ju trots allt acceptabelt för mig. Vi tog i hand och han ringde till Leif och talade om att affären var klar. Jag ringde till Arne T och talade om att nu var det klart och att han nu fick ordna alla papper, han påpekade, att för honom är det klart när pengarna finns på mitt konto. Nu återstod för Karl och Leif att skaffa fram pengarna. Redan då framgick det att en kanadensare vid namn Bali Khatri skulle stå för betalningen. Sedan checkade han ut efter att ha tagit en bild av rummet som enligt honom var det sunkigaste han bott i på länge. Sedan gick vi till Radios och åt lunch Karl bjöd. Han berättade under lunchen hur de kört ner Marshal 1 till England och hur de fått böta för att dom hade oskattad diesel i tankarna. Han var nöjd jag var nöjd. Affären var uppgjord. Snabba ryck! Jag lämnade Karl vid hotellet och han åkte hem till Skåne senare på kvällen.

På lördag 13 november skickar Karl ett mail med en bifogad kopia från Jameson bank i Canada som visade att pengarna var överförda till Djurgårdsvarvet den 12 nov för vidarebefordran till mig.

På måndagen hade jag teknisk nämnd hela dagen. På tisdagen fick jag ett mail från Arne T ”fortfarande ingen deg i sikte” alltså ännu inga pengar.

På onsdag ringer Karl ”du måste hjälpa mig, jag står här på stat och de har inga rum”. Jag åker dit och det visar sig inte finnas ett enda hotellrum i hela Hudik. OK du kan bo på båten säger jag och vi åker dit. Jag har dragit på värmen och lagt fram nya lakan och handukar. Karl verkar nöjd och flyttar in i redarhytten, han har massor att göra innan besättningen kommer på lördag!!! Som sagt snabba ryck, bland annat ska han märka upp de viktigaste instruktionerna på engelska i maskinrummet med Dymoetiketter. Jag går till jobbet efter att försäkrat Karl att han kan ringa om det är något.

Jag tittar in på Tjurkö innan jag åker hem på kvällen. Karl har installerat sig i Gunrummet med trådlös uppkoppling. Han har varit i stan och handlat allt han behöver. Planen är att Fartyget ska lämna i början på nästa vecka. Han vill bjuda på en Jäger innan jag åker men jag kör ju. Vi pratar lite. Karl är trevlig och vi skojar lite om att han kommer från Vellinge. Känt för att inte vilja ta emot flyktingar och jag som jobbade med flyktingmottagning och dessutom just nu jobbade med en familj från Somalia. Karl försäkrade att han inte hade något emot invandrare och att han själv funderat över sin härkomst. Han har en något grumlig fundering över att han nog var judisk och att det nog också hade något med tattare att göra. Men att han aldrig pratat om det ordentligt med sin mamma.

Jag sa att det judiska inte har så mycket med tattare att göra. Karl säger, jag skulle köpa ett fartyg men fick en vän. Lite var det nog en del av smörjmetoden för att få mig att hjälpa till.

På torsdagen åker jag till Sundsvall i jobbet. Under dagen har jag kontakt med Magnus på Djurgårdsvarvet som bekräftar att nu har pengarna kommit och att han mailat en lista på alla dokument som behövs för affären. På kvällen innan jag åker hem tittar jag in till Karl på Tjurkö. Karl är på gott humör, inte helt nykter. En hel del flaskor står framme. Han berättar att Bosse har kommit från Malmö. Bosse är besiktningsman för det mongoliska sjöfartsverket och ska utföra besiktningen av fartyget inför registreringen i Mongoliet som tydligen är en mycket bekväm bekvämlighetsflagg. Bosse vet inte ett skit om fartyg han är bilhandlare skrattar Karl. Jag går ner i befälshytterna för att gå på toa och där nere ligger besiktningsmannen och snarkar. Han vaknar inte när jag säger hej. Jag sitter en stund med Karl och går igenom olika dokument som ska vara underlag för besiktningsprotokollet och som ska bifogas vid registreringen i Ulan-Bator, det är full fart med mail och telefon. Så småningom åker jag hem. Senare på kvällen ringer Leif han är orolig att något har hänt Karl som inte går att nås på telefon. Han ber om ursäkt att han stör på kvällen. Jag berättar som det är att Bosse har kommit och att de har tagit ett glas eller två. Det har Leif redan förstått, han hör det direkt på Karls röst även i telefon. Han är uppväxt med att Karl är alkoholist men han har varit nykter en längre tid nu. Men att det nu antagligen kommer att bli en tids drickande. Han är lite bekymrad, det kommer ju inte precis förenkla rustning och avfärd för Tjurkö. Han har pratat med sin mor och syster och de ska försöka åka upp och ta hand om Karl. Jag lugnar honom med att de två herrarna med största säkerhet nu sover ombord. Vi är överens om att vi ska hjälpas åt att få iväg Tjurkö så fort som möjligt.

Fredag åker jag till jobbet, vid tio tiden ringer Karl och kräver att jag ska komma till Tjurkö genast han behöver min hjälp. När jag kommer dit möts jag av två ganska berusade herrar. Besiktningsmannen Bosse är nu vaken och vi hälsar han är en bastant jovialisk skåning med en positiv attityd. Karl är bekymrad och har problem, han har nämligen köpt en skrivare/ scanner och problemet är att han har kastat bort kartongen med installations-cd och allt. Antagligen överbord. Han kan inte installera apparaten på datorn. I England sitter Leif och väntar på dokument som han behöver för att registrera fartyget. Karl vill för allt i världen inte att Leif ska veta att han är full. Fast det vet han ju redan. Jag lyckas hitta drivrutiner på nätet och får igång det hela. Vi scannar dokumenten och får iväg dem till Leif, Karl är tämligen seg och jag får hålla ihop det hela. Samtidigt har Bosse ett eget fokus, han tjatar hela tiden om att jag måste fixa värme i manskapsmässen, som inte är inkopplad på den vattenburna värmen, eftersom besättningen kommer ikväll, fredag.

Det är -10C ute och lika kallt i manskapsmässen. Så jag tar tag i det problemet, jag har en byggfläkt på 6 kW ombord och jag har tagit med en kabel som måste dras på däck pga. jordfelsbrytaren i land. När jag håller på med kabeln på däck står plötsligt två propra damer på kajen. De frågar försynt om detta är huvudhamnen i Hudiksvall, de letar nämligen efter ett fd. militärfartyg som ska ligga där. Ja visst säger jag, det måste vara det här fartyget ni menar. Jag förstår på en gång att det är Karls fru och dotter. Jag hjälper dem ombord och vi pratar en stund frun heter Berit jag minns inte vad dottern heter men Karl har i alla fall sagt att hon är flygvärdinna. Ulla är mycket orolig Karl är alkoholist och har varit nykter tre år. Senaste gången han drack blev han mycket dålig och fick sjukhusvård, med tårar i ögonen sa hon att hon inte trodde att Karl skulle klara en ny period. Därför hade hon kommit för att hjälpa honom. Vi gick in till herrarna, Karl blev inte direkt glad och Bosse dröp iväg åt ett annat håll. Jag gick ut på däck och fortsatte med elkabeln och fick igång värmen i mässen.

Sedan går jag tillbaka till jobbet för att få lite ro och äta. Jag pratade flera gånger med Leif på telefon om läget och vilka dokument han behövde och att jag måste hjälpa till att fylla i och skicka besiktningsprotokollet och att få skattefri diesel till fartyget. Jag ringde ett antal samtal och fick efter någon timma klart för mig att det inte var helt enkelt att få tag i skattefri diesel eftersom leverantörerna är rädda att i efterhand få stå för skatten. Leif skulle försöka från sitt håll med sin engelska leverantör. Jag hann även beställa filter som behövdes för resan från Åkerströms i Söderhamn.

Det var nu viktigt för mig att ägandet av fartyget registrerades på de nya ägarna och att jag avfördes som ägare i sjöfartsregistret. Annars skulle ju jag stå som ansvarig för allt som rörde fartyget, olyckor skulder allt. För att detta skulle vara möjligt var jag tvungen att få en kopia på Bali Khatris Pass från Canada och en fullmakt för Karl att skriva på köpekontraktet. Jag pratade med Arne Timmerling om saken. Han var som vanligt skeptisk och sa att han gjort en viss research på både Ocean Gards i Plymoth ,som var Leif företag och Bali Khatri. Ocean Gards verkade OK men Khatris var nog ingen dununge och satt i fängelse för tillfället. Men till min stora glädje dök både passkopia och Fullmakt upp på mailen.

Tillbaka på fartyget är det ganska lugnt. Karl trodde att det var jag som ”skvallrat” om att han var på G. Jag tror att han till slut förstod att så inte var fallet. I vilket fall som helst fortsatte vi arbetet med protokollet. Vi skulle gå igenom fartygets skick och utrustning och fylla i besiktningsprotokollet, som var digert och omfattade hela fartygets skick och utrustning. Men jag insåg snart att det inte var någon idé. I det skick herrarna var. Så jag föreslog helt sonika att Bosse skulle skriva på sista sidan och skicka den till Leif som själv skulle fylla i resten. Så blev det.

Jag var nu angelägen att om att köpet skulle avslutas och alla papper skulle skrivas på. Arne Timmerling hade skarpt instruerat mig att allt måste vara klart innan nya ägaren tillträdde fartyget, det var ju redan försent. Bill of sale, köpehandlingarna, skulle även bestyrkas av Notarius Publicus så kallat Apostille, jag hade kollat med Christer Sammens, som är Notarius Publicus, Han råkade vara i Hudiksvall just denna dag fram till kl 16.00. Annars är han åklagare i Gävle. Jag tog fram alla dokument, Karl var lite irriterad och fick ett utbrott på sin fru ”Det är väl lika bra att jag skriver Berit på kontraktet det är ju i alla fall du som ska ha alla pengarna” sen gjorde han en yvig gest och klottrade ner en signatur. Även Bosse konstrade lite när han skulle bevittna namnteckningarna, han hade plötsligt svårt att minnas sitt födelsenummer . Karl visade vem som bestämde och röt till ”skriv på för helvete”, Bosse slokade och löd ordern. Stämningen i Gunnrummet var lite laddad och det kunde kännas en doft av adrenalin och gammal fylla.

Jag hade mina papper och småsprang genom staden till Notarius Publicus, han var trevlig och tog tjänstvilligt fram sin gamla skrivmaskin och stämpel och knåpade ihop ett snyggt dokument, under tiden som han småpratade med mig kring invandring, politik, brottslighet med flera intressanta ämnen. En mycket sympatisk bohem. Sen gick jag tillbaka till jobbet en stund där jag ju var tvungen att hålla ställningarna, sen till Tjurkö. Där var en ny katastrof. Fem besättningsmän från Ukraina satt på Arlanda utan att kunna komma in i Sverige. Det visade sig att ingen betalt för det transit visum 135 kr/st de behövde. Jag kontaktade Arne T som löste det hela under kvällen. Vi fortsatte gå igenom papper och Karl blev allt segare. Han och hans fru hamnade i gräl och Karl tog på sig ytterkläder tog sin lilla läderportfölj och gick därifrån med orden ”jag skiter i det här!” Jag såg honom lämna båten och snedda över järnvägen och försvinna in mot stan. Jag blev lite orolig men Berit lugnade mig och sa att de nu bodde på statt och att han säkert skulle dyka upp där.” Han klarar sig alltid” sa hon och berättade att portföljen han hade med sig alltid innehöll 30-40.000 kr för att han skulle vara redo att göra business och när han hade den med sig var han ganska OK. Vid det här laget var jag rätt slut, tackade för mig och åkte hem med löfte om att komma tillbaka nästa dag.

På lördagen åkte jag in efter lunch och träffade ett glatt gäng från Ukraina kapten, styrman, maskinist, assisterande maskinist och en kock. Karl syntes inte till. Kaptenen och maskinisten hade hundra frågor var och jag svarade så gott jag kunde, maskinisten, Sergej, var den som kunde bäst engelska och jag koncentrerade mig mest på honom. Kaptenen höll till på bryggan med radar, kompasser, lanternor m.m. Jag fixade ett 1 kW element till styrhytten det var ju fortfarande 8-10 minusgrader. Resten av dagen jobbade jag och maskinisten igenom maskinrummet och vatten avlopp och elsystem. Han erkände själv att el inte var hans starkaste sida. Inte så bra eftersom fartyget har ett mycket komplicerat elsystem. Jag åkte hem framåt kvällen.

Jag åkte in igen på söndagen eftersom målet var att fartyget skulle lämna Hudiksvall så snart som möjligt. Maskinisten och jag ägnade dagen åt att starta upp alla maskiner ombord och gå igenom elsystemen, vatten och avlopp mm. Kaptenen hade även han krav på att maskinisten skulle vara med vid olika genomgångar av navigationsutrustningen. Maskinisten var en trevlig person och vi hade kul och skojade om Ukrainsk teknologi kontra digital högteknologi. Det började med att jag visade en norsk packning, det vill säga en burk hängande under en läckande kran i en ståltråd. Han berättade också om att besättningen först när de kommit ombord fått veta att uppdraget skulle innebära att de skulle vara beväpnade. Han hade klara betänkligheter om att skjuta på människor. Jag kunde mycket väl förstå honom efter som jag en gång i tiden totalvägrade att bära vapen. Jag åkte hem på kvällen efter en lång dag.

På måndag morgonen tittar jag in på Tjurkö ingen Karl ingen Bosse men två trasiga stolar en hel del tomflaskor och fulla askfat i gunrummet, jag tar ut de trasiga stolarna och hämtar några plaststolar som ersättning från uteserveringen. Under dagen jobbar jag så mycket jag kan på kontoret. Jag samlar ihop alla dokument som behövs för att slutgiltigt registrera affären och ägarbytet och skickar det till Sjöfartsregistret. Jag är även på Tjurkö och fortsätter med de dokument som Leif har efterfrågat. Karl dyker upp och är rätt seg, ibland ligger han och sover. Bosse fixar med livsmedelsinköp mm. Karl sitter och snackar med kaptenen som klagar på en hel massa saker som inte uppfyller internationella sjöfartsregler. Jag funderar i mitt stilla sinne hur detta ska gå, det är ju slutligen kaptenen som avgör om fartyget kan lämna hamn. Leif i England behöver ritningar på Fartyget för att fortsätta registreringsarbetet. Jag har för några år sedan kopierat den stora, en och en halv gånger två meter, sammanställningsritningen över Tjurkö på en kopieringsfirma i stan. Jag åker dit för att få ritningarna scannade, men firman är nedlagd, när jag åker tillbaka kör jag förbi NCC, tänker att där håller de ju på med ritningar. Så jag tar en rövare och en juste kille hjälper mig att scanna in ritningarna och även maila dem till Leif i England. På kvällen kan jag konstatera att pengarna kommit in på mitt konto. Så nu borde väl affären vara över för min del. Men fartyget är ju fortfarande kvar i Hudiksvall så ännu kan jag inte andas ut.

När jag på tisdagen kommer till Tjurkö får jag en lista som maskinisten har gjort, över det som saknas för att gå till sjöss. Jag får även tre listor från kaptenen över saker som behövs för bryggan på däck och i köket. Jag talar om att det inte är mitt ansvar längre eftersom fartyget har bytt ägare. Både Karl och Bosse vädjar till mig att hjälpa till eftersom jag har kontakterna i Hudiksvall. Jag pratar även med Leif som garanterar att jag omedelbart ska få tillbaka pengarna om jag lägger ut för det som behövs för att fartyget ska bli sjöklart. Han kan direkt föra över pengarna direkt till mitt Nordea konto eftersom han själv har ett konto i Nordea. Jag accepterar, i efterhand kan jag konstatera att en metod, för att få folk att ställa upp, som Karl, Bosse och Leif använder är smicker och beröm och jag kan erkänna att jag gick på den finten. Jag åker tillsammans med Bosse till Swedool och handlar det viktigaste från maskinistens lista notan slutar på 17 146 kr. Det är lite stressigt för att jag har lovat att vara med på handledning från 10.00 till 16.00 på kontoret. Sedan var det fest på kontoret avfirning av Shilan och Yin Yin och även för att kontoret nu var under avveckling . Jag berättade för Lasse Wasell som är socialsekreterare om Karl som låg på båten och söp och hur orolig jag var för hans hälsotillstånd. Han menade på att det inte går att skicka någon från soc. ”Alla har ju rätt att dricka i sitt hem”. Det man skulle kunna göra var att ringa efter en ambulans och hävda att någon var förgiftad och riskerade att dö. Men om han nyktrade till så pass att han vägrade följa med då fick han vara kvar. Inget blev gjort. Alla var bekymrade. När jag sedan på kvällen gick hem förbi Tjurkö kunde jag konstatera att livflottarna hade kommit de stod på kajen.

Onsdag 24/11

Jobbade hela dagen bland annat med att fixa med lägenhet åt en somalisk kvinna. På kvällen hämtade jag filter i Söderhamn till alla dieslar ombord.

Resten av veckan (torsdag fredag) besökte jag fartyget då och då gick igenom olika system med maskinisten som började få någorlunda kontroll. Vi körde igång kranen och lastade på livflottarna och propellercentrum 500kg som jag haft hemma i Bjuråker. Bosse var nöjd att jag ställde upp som jag gjorde. Han gled omkring på det snöhala däcket i sina tunna ”dansskor”. Han verkade lite stressad av att behöva följa med på resan mot Kalmar. Kaptenen klagade på diverse petitesser det verkade som han inte var vidare pigg på att kasta loss. Kökspersonalen hade fått ordning och installerat sig. Dom bjöd på varm soppa och hembakat bröd nere i manskapsmässen där besättningen bott in sig. Karl och Bosse Långbakis (ett smeknamn som Ove och jag givit honom) hade ju lagt beslag på befälsutrymmena. En kväll när jag gick förbi Tjurkö, rätt sent, efter jobbet stod en stor Cheva pickup på kajen och jag såg Bosse luta sig in i den och hämtade ut en påse som klirrade. På något vis hade han fixat leverans av sprit, imponerande. Bosse var en stor beundrare av både Karl och Leif som affärsmän. Bland annat berättade han om när han och Karl köpt noshörningshorn för 10.000 kr och sedan sålt dem för 250.000. Min kommentar till det var att jag själv var med i Naturskyddsföreningen så jag var inte imponerad.

På tisdagen 30/11 pratade jag med Leif i Plymoth som var bekymrad av över att de inte hade nödvändiga flaggor ombord, dels behövdes den Mongolisk nationalitetsflagga och en Tysk gästflagga för resan genom Kielkanalen. Jag kom på en smidig snabb lösning jag åkte till en reklamfirma, BOP, som tog ner flaggorna från nätet och skrev ut dem på tyg. Jag minns att Ove var med och fick sig ett gott skratt. När vi sedan hissade den Mongoliska flaggan i masten kändes det både roligt och lite högtidligt.

Jag diskuterade med Leif om kaptenen som var ett stort problem eftersom han inte samarbetade och inte kunde prioritera vad som var viktigt för att komma iväg. Säkerheten låg ju i att besättningen lärde sig båten och dess säkerhetsutrustning och system. Leif bestämde sig för att skicka upp en kapten som redan jobbade för honom i Djibouti. En eftermiddag dök han upp. Vi satt i gunrum, jag, besättningen och Tomas Geibe ,en licensierad serviceman för Volvo Penta han hade hjälpt till med att kolla dieslarna och även att trimma in navigationssystemet. Den ”nya” kaptenen presenterade sig som Victor och var före detta rysk elitsoldat, kraftigt byggd, stubbad frisyr och vältränad . Han var av den typen som man inte vill veta vad han gjort och varit med om. Han var mycket professionell. Direkt när han kom in genom dörren tog han kommandot och förklarade att nu är jag kapten och jag har befälet ombord. Alla fick sina uppgifter klargjorda. Den ditilsvarande Kaptenen fick administrativa uppgifter det verkade som han fann sig i det. Vi snackade lite om jobbet nere i Röda havet och han berättade väldigt summariskt om vad det gick ut på utan att gå in på detaljer och att han hade kontakter med Främlingslegionen och kunde fixa vapen från dom.

Jag fortsatte att prova alla funktioner ombord tillsammans med maskinisten. Han skrev med rysk text på alla maskiner, funktionen på rattar och kranar och gjorde anteckningar. På fredagen kopplade vi bort landströmmen och startade upp elverk och huvudmotorer fartyget leve nu sitt eget liv.

Den före detta kaptenen blev mer och mer besvärlig, han hade tydligen vissa befogenheter kvar, han klagade hela tiden på olika saker medan resten av besättningen försökte få fartyget klart för avgång. När det mesta verkade klart, fick han för sig att det var mycket viktigt att båda motorerna fick exakt samma motorvarv när man skog back uppe på flybridge dvs. när båda gasreglagen drogs helt i backläge, det skiljde en aning. Det var vajrar som man justerade ner till maskinrummet. En omständlig process som tog massa onödig tid och maskinisten hade nog behövt sova. Jag hjälpte honom fram till två på natten då vi var överens om att det fick duga. Jag gick och la mig och sov några timmar på en soffa på jobbet. Vid sextiden gick jag tillbaka. Förberedelserna pågick fortfarande och jag kollade det sista med bränsle i dagtanken tryck i propelleraxlarna mm. Allt var Ok. Jag tog farväl och hoppade iland. Victor stod på flybridge vinkade och drog full back. Va fan!!? Fartyget rörde sig inte en millimeter och motorerna dog nästan. Va fan! Jag hoppade ombord igen! Motorerna gick normalt på friläge. Jag testade att backa, jag såg att propellrarna gav svall kring aktern där det var isfritt så inget verkade ha fastnat där men motorvarvet sjönk onormalt. Motorerna orkade inte. Bränsle tillförseln? Luftfilter? Vi diskuterade vad som kunde vara fel. Vi hade ju testat att köra lite fram och tillbaka vid kaj. Då kom jag på att båten måste sitta fast i isen, den rörde sig ju inte och då orkade inte motorerna. Möjligheten att ställa propellerbladen fanns kvar trots att backslag monterats vid motorbyte så vi kom överens om att minska vinkeln och puffa fram och back och fram på ena och back på andra för att vrida loss fartyget. Jag hoppade iland igen. Victor lirkade aggressivt loss fartyget bakåt och hon gled sakta ut från kajen. Han vände ut fören och tuggade sig igenom den tjocka isen mot andra sidan hamnen där Kustbevakningen, som tur var, dagen innan brutit en ränna ut till öppet hav när de hämtade sin patrullbåt som inte är isgående. Det kändes bra. Klockan var 7.30. Jag samlade ihop landströmskabeln. Satte mig i bilen och pustade ut, sen körde jag runt hamnviken till en utkikspunkt där man kan se farleden ut mot havet. Det hade nu ljusnat och jag kunde se Tjurkö stadigt stånga sig fram längs rännan. Jag stod och tittade en stund tills jag kände mig lugn och att allt verkade gå bra. Sen åkte jag hem till Bjuråker och käkade en stadig frukost. Kände en euforisk frihetskänsla över att inte längre ha ett fartyg att oroa mig över.

I början på januari skrev jag en faktura till Seamarshals i Plymoth på de 65.000 kr som jag lagt ut inför Tjurkös avfärd från Hudiksvall.

Jag hade kontakt med Karl några gånger under Tjurkös resa söderut. Han var mycket upprörd över att allt krånglat på resan. Man hade mycket hård sjö under resan mot Kalmar. Kocken blev sjösjuk och stackars Bosse fick äta mackor i flera dagar. Jag tror inte han mådde dåligt av det och knappast var det fartygets fel. I maskin hade en kylvattenslang gått av till en av generatorerna och man hade fått in en massa vatten innan man märkte det. Man hade sedan svårt att få fart på länspumpen. Det finns flera länssystem ombord och det var nog den stackars maskinisten som var utmattad. Han hade ju inte sovit något alls natten före avgång. Dessutom påstod Karl att skrovet var rostigt och läckte under huvud motorerna som i princip höll på att ramla genom skrovet. Osannolikt, för det första var plåten väldigt tjock i det stråket, ultraljudsmätt 2003 till 7,3 mm och orginalmaskinerna vägde ju mycket mer än dom nya, dessutom fungerar ju den barlast i bly som man lagt in för att kompensera det som offeranoder. Den första kaptenen satt och skrev avskedsbrev till sin familj och trodde att hans sista stund var kommen. Karl påstod också att huvudmotorerna var helt slut och att det rostat igenom i avgaslimpan på en av dom. När jag senare pratade jag med Leif och han lovprisade motorerna förstod jag att Karls alla klagomål var ett led i att slippa betala pengarna jag lagt ut vid rustningen inför avresan från Hudiksvall. Sen blev det tyst och jag hörde inget av Leif, Bosse eller Karl jag försökte nå Karl men hans mobilnummer fanns inte längre. Eftersom han sagt att han bodde i Vellinge kollade jag där och pratade med en dam på kommunen. När jag berättade historien om Tjurkö för henne och varför jag ville ha tag på Karl gjorde hon en djupdykning i alla arkiv hon hade tillgång till och kunde konstatera att någon Karl Olof Ingemar xxxxxxxx född 9 juni 19xx, fanns inte och hade inte heller utflyttat från kommunen.

Mina aningar besannades och inga pengar kom. I februari 2011 ringde jag upp Leif i Plymoth Först pratade vi lite om väder och vind. Han lät trevlig som vanligt och verkade nästan glad att få berätta att det gick så bra med Tjurkö. Fartyget anlöpte Djibouti 19 januari 2011 och stannade bara fyra timmar i hamnen för bunker och proviantering. Sedan drog hon ut på sitt första eskortuppdrag från Muskat i Oman till Indien och håller nu på med nästa uppdrag från Indien upp till Röda havet. Han var otroligt nöjd med fartyget, maskinerna går som en dröm efter att de bytt ett par spridare i England. Och hade lyckats höja farten med en knop genom att ha tio ton diesel som barlast på akterdäck. Fartyget målades om under resan till Djibouti och är nu grönt. Bestyckat med div. kulsprutor. Sedan gick vi in på mitt egentliga ärende. Leif sade sig inte vara nöjd med att affären ännu inte var avslutad. Det vill säga att de inte har betalat mig vad jag lagt ut. Han fick det att framstå som att han ville betala men att Bali Khatri fortfarande var missnöjd med att det hade varit hål i botten på fartyget och det var han som inte ville betala. Balii skulle komma till England i slutet av februari och då skulle Leif ta upp saken med honom försöka beveka honom som han sa. Jag sa att jag inte tyckte att jag vilsefört någon, jag hade ju bara beskrivit skicket, ultraljuds mätningarna och antalet Zinkanoder jag satt dit 2003. Vi var överens om att det var otroligt märkligt att det hade gått hål under barlasten under maskinerna. Jag har ju faktiskt inte sett någon dokumentation på att det verkligen har hänt. En fundering jag hade var att merkostnaden för att reparera skrovet kanske ändå inte var så stor fartyget skulle ju ändå upp och bottenmålas. Han lovade än en gång att han verkligen ville avsluta affären på ett korrekt sätt dvs. betala, vi skulle höras i slutet på månaden. Sedan följde en tid av Mail och Telefonkontakter med Leif. Han betalar inte och skyller på att Bali Khatri är den som bromsar betalningen och planerar att stämma mig eftersom fartyget var så dåligt. Han har svårt att förklara varför han inte talar om för Khatri att fartyget var i bra skick och att Khatri gjort en bra affär. För mig är det uppenbart att det är Leif som försöker slippa betala. Han störs nog lite av att jag var så juste mot Karl och ställde upp till hundra procent för att få iväg Tjurkö. Framåt hösten 2011 var han inne på att han skulle betala mig utan att tala om det för Khatri. Jag blev faktiskt lite förvånad när det droppade in 36.000 kr den 20 oktober 2011. Jag fortsatte att kontakta honom och tyckte det var kul att få rapporter om Tjurkös eskapader bland piraterna. Han var alltid på gott humör och hittade på olika mer eller mindre trovärdiga men innovativa skäl varför jag inte fått resterande pengar. Han berättade om en eskort från Siri Lanka när man gick genom två cykloner med 12 meter höga vågor och bryggvingarna doppade i vattnet. En gång blev man påskjuten av pirater och tvingades att gömma sig i maskin rummet. Då var man tacksam att plåten var så tjock. Den 6 december 2011 kom ytterligare 20 000kr inte hela summan. Enligt Leif ett problem med banken som minskat utbetalningen av något skäl. Men han ska fixa det kl 8.00 nästa dag. Han skulle uppskatta om jag ville komma ner till Djibouti när Tjurkö skulle upp på slip, oklart när. Jag var inte entusiastisk. Fast kanske vore det en intressant upplevelse. Inga pengar kom. Den 23 februari 2012 Ringer jag Leif igen. Han blir förvånad, va fan har du inte fått dina pengar säger han. Jag har köpt en ny båt så allt flyter på. Jag fixar pengarna direkt. Hej då. Det var senaste gången jag pratade med honom. 9.000kr dök upp på mitt konto dagen efter. Jag hade fått tillbaka hela summan. Lite förvånad blev jag nog ändå.

Nästa gång jag hörde Leifs breda skånska var ett år senare, på radion, Dagens Eko ett inslag om piratjakten i Adenviken. Han pressades med frågor kring varför hans företag krävde att de de anställer ska vara ostraffade när han själv har minst fyra domar för bedrägeri. Det senaste gav två och ett halvt års fängelse. Han svarar med sin logik ”Jag är absolut inte straffad för något brott som har med detta att göra, inget vapenbrott, inga narkotikabrott. Jag har vapenlicens, det hade jag inte om jag var dömd för något brott som kunde påverka detta säger Leif.”

Epilog

Piratbekämpning är kontroversiell verksamhet utifrån det faktum att oskyldiga kan bli misstänkta och ibland även angripna som misstänkta pirater. Fiskare och andra sjöfarare har kommit i kläm och till och med dödats. I ganska laglöst grumliga vatten. Men piraterna måste och ska bekämpas. Det är otroligt fegt att anfalla ett fartyg ute på havet. Piratverksamhet har i alla tider ansetts som ett mycket grovt och omoraliskt brott och dess bekämpning har alltid haft en aura av spänning och hjältemod omkring sig. Jag vet eftersom jag läst Fantomen ända sedan jag var barn. Jag är glad att Tjurkö kom till nytta till sist. I drygt sju år ägde och arbetade jag med Tjurkö. Sju år av slit, lustfyllt arbete, byråkratisk frustration, glädje och fest och ekonomisk oro, kom jag ändå ned med fötterna först när jag till slut landade i ett avslut. Det som till slut avgjorde att jag beslutade mig för att sälja fartyget var ett möte med sjöfartsinspektionen. Det var en upplevelse som hämtad ur Franz Kafkas bok Processen. Jag bifogar det PM jag skrev inför det mötet, inklusive mina anteckningar. Det var med ett visst vemod men en stor lättnad jag såg Tjurkö stäva ut från Hudiksvall den där tidiga vintermorgonen.

Bilaga

PM Jerker Svensson Fartyget Tjurkö SCAD

Inför möte med sjöfartsinspektionen 2008-07-03 i Sundsvall

Hur jag som kund upplevt kontakten med sjöfartsinspektionen.

Jag tog över ägarskapet av fartyget 2002-06-06. Sedan arbetade jag med att gå igenom fartyget maskinellt. Hösten 2003 torrsattes fartyget i Gävle där hon bottenmålades och fick nya offeranoder monterade, skrovet ultraljudmättes. Bottenventiler, propelleraxlar, propellrar och roder kontrollerades och godkändes av Ari Nieminen. Lars Dicksson gjorde en inspektion för att ge tillstånd för enstaka resa. Tillståndet nyttjades ej.

En statusrapport med kvarstående fel och brister utfärdades av Lars Dicksson den var inte komplett visade det sig.

Våren sommaren2004 reparerades och servades fartyget för resa till Hudiksvall och sertifiering. Ari Nieminen gjorde en inspektion för tillfälligt tillstånd för enstaka resa.

I september kördes fartyget till Hudiksvall.

2005-04-28 kallas jag till ett möte i Sundsvall med Lars Hägg, han klargör direkt att detta är att betrakta som ett ombyggnadsmöte och att fartyget nu kommer att behandlas som ett nybygge med stora konsekvenser som följd. Som exempel att skottet mellan manskapsmässen och bastun skulle svetsas igen. Och att ingen fick vistas i det utrymmet som nu skulle vara deformationszon. Glöm det där med bastu sa han med ett leende. En tid senare ringde Lars Dicksson och sa att pågående förrättning och inspektion ska fortsätta inget nybygge alltså. Under mötet med Lars Hägg diskuterade vi också ett däckshus som jag skickat in en skiss på. Han sa att om jag bygger däckshus ska hela fartyget sprinklas. Därför har jag för tillfället lagt ner planerna på däckshus. Men kravet om sprinkling finns kvar i status rapporten. Jag uppfattar det inte som särskilt seriöst med så tvära kast.

Under 2005(jag saknar datum) gör Lars Dicksson en heldagsinspektion tillsammans med en annan inspektör Ronnie Enander den rapporteras 05-07-08 rapportnr 59930 2211/113 Jag faktureras 22 tim till en summa av 19340 kr. Inspektionen var i form av ett samtal, inspektörerna gick runt på fartyget och diskuterade olika åtgärder som borde göras. Jag försökte få till besiktningar men Lars Dicksson hävdade att han som nautiker inte hade den kompetensen. Vi provade båda brandpumparna och ankarspelet och jag uppfattade det som en inspektion men punkterna fanns kvar som bristeri statusrapporten. Besöket på fartyget resulterade i Statusrapporten 2005-07-08.Där ett stort antal nya punkter listades. Bland punkterna en rescuebåt rattmärkt enl. författningen. I samtal med Lars Dicksson ändrade han sig på den punkten och sa att en rescue sling skulle upfylla kraven, en betydligt billigare lösning. Han skickade mig en brochyr (jag har bifogat brev kvar) på den. En annan av de nya punkterna är en nödbrandpump med en egen brandpost skild helt från det övriga brand systemet med en egen bottenventil. Jag har hittills jobbat på utifrån den Statusrapporten.

2006-2007 köper jag in nya livflottar och annan säkerhetsutrustning (se faktura) utför meg. test av elutrustningen och börjar installationen av nödbrandpumpen. Och servar övriga system ombord inför inspektion. I maj 2008 får jag en statusrapport från sjöfartsinspektionen, nu med en ny ansvarig inspektör Claes Hansson i Stockholm. Jag ringer Lars Dicksson för att fråga vad som hänt. Han svarar att man rutinmässigt byter inspektör vart tredje år. Och att han är glad att bli av med Tjurkö och att han omedelbart skickat alla handlingar till Stockholm. Diskussioner om rescuebåt vara eller inte vara vill han inte diskutera eftersom det inte är hans fartyg längre. Efter flera veckors försök får jag tag i Claes Hansson och han lovar att läsa på men tycker spontant att ärendet handlagts konstigt och vi är överens om att göra en plan för klassning så fort som möjligt och exakt ange vad som fordras. Vi kommer överens om en tid för krängning av fartyget för att avsluta stab.boken mm. Efter någon vecka ringer Fredrik Almlöf och säger att han gett tillbaka fartyget till Lars Dicksson för Claes Hansson har inte tid. Krängningen kan dock genomföras med Bruno Von Sekard som inspektör.

Jag förstår att sjöfartsinspektion är en komplex verksamhet som styrs av en mängd lagar och regler ska samverka för att få en säker sjöfart. Men som kund måste jag konstatera att det som jag uppfattar som godtycklighet och olika budskap har kostat mig mycket tid pengar och frustration. Lars Dicksson har under hela den här tiden låtit mig förstå att han inte vill vara ansvarig inspektör för fartyget Tjurkö. Jag hoppas verkligen att dagens möte kan bringa ordning och struktur i mitt arbete med fartyget.

Fartyget har haft Passagerarfartygscerifikat för 60 passagerare i inomskärs fart

20 maj 1994- 20 maj 1996 sedan (30 jun 1995- 20 maj 1996 utökat till 18pass i nationell kustfart inklusive Gotland) Fartyget har sedan dess inte byggts om.

Frågor:

Vilka regler ligger till grund för ny stabilitets bok? Inga ombyggnader som påverkar stabiliteten har skett sedan den gamla godkändes 1993-04-05?
Vilka regler ligger till grund för en ny brandpump utanför maskinrummet helt skild från det övriga brand systemet med egen bottenventil och matad från nödelverket? Jag har läst i Sjö-Land-Brand Juni-94 att passagerarfartyg med bruttodräktighet över 1000 ton ska ha nödbrandpump. Tjurkö är på 225? När ändrades det?
I övrigt får vi ta punkt för punkt i statusrapporten.

Mina anteckningar från mötet

När vi började diskutera mina frågor angående Stabilitetsboken frågar Dickson plötsligt ”vem fan var det egentligen som sagt att det behövdes ny stabilitetsbok?” Då var jag nära att bryta samman och det hela kändes overkligt. Franz Kafka. Vad menar han? Det var ju han som bestämt att Stabilitetsboken måste göras om!! Den befintliga hade gjorts efter att fartyget avrustats och bland annat kanonerna demonterats. Den godkändes av Sjöfartsverket 1993-04-05. I den diskussion vi hade när Dickson bestämde att en ny måste göras, var just om det, att inget hade ändrats på fartyget sedan dess. Det visade sig också, när den nya blev i princip identisk med den gamla. Dickson tillägger lugnt att det hade nog räckt med att eventuellt komplettera den gamla med några nya lastfall. Alltså några räkneexperiment som kunde gjorts på några timmar. Jag var nu helt förbluffad! Jag hade ju just lagt ut 60 000 kr på nya Stabilitetsboken inklusive 10 000kr till Sjöfartsverket för deltagande och kontroll av krängningsprovet.

Jag insåg där och då att jag inte kunde fortsätta arbeta ned Tjurkö under dessa omständigheter. Den totala nyckfullheten hos inspektörerna är ju häpnadsväckande! Det är många fina fartyg som skrotats på grund av detta system. Jag är den förste att förstå att säkerheten är livsviktig och fundamental för ett fartyg. Men att hela tiden ändra förutsättningarna är oacceptabelt. Mötet avslutades utan att egentligen något klarlagts.

Jag tog en lång dyster promenad efter kajen i Sundsvall. Såg Ortviken bolma på andra sidan viken och blev så småningom så pass lugn att jag kunde sätta mig i bilen och åka hem.

Det var början till slutet.

En liten lustig historia på temat Sjöfartsverkets rutiner. Pessimisten: ”Nu tror jag inte det kan bli värre! Optimisten:” Jodå det tror jag säkert!

Bjuråker 2011-02-10

När jag sålde fartyget Tjurkö

Jag funderade fram och tillbaka och kom fram till ett eget förslag som var samma som Karls men att jag skulle ha 1 miljon kontant. Jag tyckte ju att hans förslag var frestande förstås.

På måndagen hade jag teknisk nämnd hela dagen. På tisdagen fick jag ett mail från Arne T ”fortfarande ingen deg i sikte” alltså ännu inga pengar.

Det är -10C ute och lika kallt i manskapsmässen. Så jag tar tag i det problemet, jag har en byggfläkt på 6 kW ombord och jag har tagit med en kabel som måste dras på däck pga. jordfelsbrytaren i land. När jag håller på med kabeln på däck står plötsligt två propra damer på kajen. De frågar försynt om detta är huvudhamnen i Hudiksvall, de letar nämligen efter ett fd. militärfartyg som ska ligga där. Ja visst säger jag, det måste vara det här fartyget ni menar. Jag förstår på en gång att det är Karls fru och dotter. Jag hjälper dem ombord och vi pratar en stund frun heter Ulla jag minns inte vad dottern heter men Karl har i alla fall sagt att hon är flygvärdinna. Ulla är mycket orolig Karl är alkoholist och har varit nykter tre år. Senaste gången han drack blev han mycket dålig och fick sjukhusvård, med tårar i ögonen sa hon att hon inte trodde att Karl skulle klara en ny period. Därför hade hon kommit för att hjälpa honom. Vi gick in till herrarna, Karl blev inte direkt glad och Bosse dröp iväg åt ett annat håll. Jag gick ut på däck och fortsatte med elkabeln och fick igång värmen i mässen.

Jag var nu angelägen att om att köpet skulle avslutas och alla papper skulle skrivas på. Arne Timmerling hade skarpt instruerat mig att allt måste vara klart innan nya ägaren tillträdde fartyget, det var ju redan försent. Bill of sale, köpehandlingarna, skulle även bestyrkas av Notarius Publicus så kallat Apostille, jag hade kollat med Christer Sammens, som är Notarius Publicus, Han råkade vara i Hudiksvall just denna dag fram till kl 16.00. Annars är han åklagare i Gävle. Jag tog fram alla dokument, Karl var lite irriterad och fick ett utbrott på sin fru ”Det är väl lika bra att jag skriver Ulla på kontraktet det är ju i alla fall du som ska ha alla pengarna” sen gjorde han en yvig gest och klottrade ner en signatur. Även Bosse konstrade lite när han skulle bevittna namnteckningarna, han hade plötsligt svårt att minnas sitt födelsenummer . Karl visade vem som bestämde och röt till ”skriv på för helvete”, Bosse slokade och löd ordern. Stämningen i Gunnrummet var lite laddad och det kunde kännas en doft av adrenalin och gammal fylla.

Jag hade mina papper och småsprang genom staden till Notarius Publicus, han var trevlig och tog tjänstvilligt fram sin gamla skrivmaskin och stämpel och knåpade ihop ett snyggt dokument, under tiden som han småpratade med mig kring invandring, politik, brottslighet med flera intressanta ämnen. En mycket sympatisk bohem. Sen gick jag tillbaka till jobbet en stund där jag ju var tvungen att hålla ställningarna, sen till Tjurkö. Där var en ny katastrof. Fem besättningsmän från Ukraina satt på Arlanda utan att kunna komma in i Sverige. Det visade sig att ingen betalt för det transit visum 135 kr/st de behövde. Jag kontaktade Arne T som löste det hela under kvällen. Vi fortsatte gå igenom papper och Karl blev allt segare. Han och hans fru hamnade i gräl och Karl tog på sig ytterkläder tog sin lilla läderportfölj och gick därifrån med orden ”jag skiter i det här!” Jag såg honom lämna båten och snedda över järnvägen och försvinna in mot stan. Jag blev lite orolig men Ulla lugnade mig och sa att de nu bodde på statt och att han säkert skulle dyka upp där.” Han klarar sig alltid” sa hon och berättade att portföljen han hade med sig alltid innehöll 30-40.000 kr för att han skulle vara redo att göra business och när han hade den med sig var han ganska OK. Vid det här laget var jag rätt slut, tackade för mig och åkte hem med löfte om att komma tillbaka nästa dag.

Onsdag 24/11

Jobbade hela dagen bland annat med att fixa med lägenhet åt en somalisk kvinna. På kvällen hämtade jag filter i Söderhamn till alla dieslar ombord.

I början på januari skrev jag en faktura till Seamarshals i Plymoth på de 65.000 kr som jag lagt ut inför Tjurkös avfärd från Hudiksvall.

Epilog

Bilaga

PM Jerker Svensson Fartyget Tjurkö SCAD

Inför möte med sjöfartsinspektionen 2008-07-03 i Sundsvall

Hur jag som kund upplevt kontakten med sjöfartsinspektionen.

En statusrapport med kvarstående fel och brister utfärdades av Lars Dicksson den var inte komplett visade det sig.

Våren sommaren2004 reparerades och servades fartyget för resa till Hudiksvall och sertifiering. Ari Nieminen gjorde en inspektion för tillfälligt tillstånd för enstaka resa.

I september kördes fartyget till Hudiksvall.

Fartyget har haft Passagerarfartygscerifikat för 60 passagerare i inomskärs fart

20 maj 1994- 20 maj 1996 sedan (30 jun 1995- 20 maj 1996 utökat till 18pass i nationell kustfart inklusive Gotland) Fartyget har sedan dess inte byggts om.

Frågor:

Vilka regler ligger till grund för ny stabilitets bok? Inga ombyggnader som påverkar stabiliteten har skett sedan den gamla godkändes 1993-04-05?
Vilka regler ligger till grund för en ny brandpump utanför maskinrummet helt skild från det övriga brand systemet med egen bottenventil och matad från nödelverket? Jag har läst i Sjö-Land-Brand Juni-94 att passagerarfartyg med bruttodräktighet över 1000 ton ska ha nödbrandpump. Tjurkö är på 225? När ändrades det?
I övrigt får vi ta punkt för punkt i statusrapporten.

Mina anteckningar från mötet

Jag tog en lång dyster promenad efter kajen i Sundsvall. Såg Ortviken bolma på andra sidan viken och blev så småningom så pass lugn att jag kunde sätta mig i bilen och åka hem.

Det var början till slutet.

En liten lustig historia på temat Sjöfartsverkets rutiner. Pessimisten: ”Nu tror jag inte det kan bli värre! Optimisten:” Jodå det tror jag säkert!